Lanzarotes största naturreservat är det du inte kan se från stranden. Under ytan fortsätter öns vulkaniska geologi: lavarev, valv, grottor och väggar av svart sten, sköljda av rent atlantvatten så klart att sikten ofta når trettio meter. För dykare och snorklare är det en av Europas finaste lekplatser.
Rollistan är oförglömlig. Stim av färgsprakande läppfiskar och frökenfiskar svävar över reven. Den kanariska papegojfisken – den folkkära vieja – betar på klipporna i blixtar av grått och rött. Havsabborrar vakar från sina grottor, bläckfiskar byter kostym mitt i simtaget och trädgårdsålar vajar som gräs upp ur sandbotten. Rockor glider förbi som långsamma fåglar: örnrockor, vanliga spjutrockor och, med lite tur, den graciösa fjärilsrockan. Lanzarotes vatten är också ett av de sista fästena för havsängeln, en sällsynt, fridsam bottenlevande haj som blivit en symbol för marint naturskydd på Kanarieöarna – att se en vila på sanden är ett drömögonblick för dykare från hela världen.
I norr, kring La Graciosa och småöarna i Chinijo-arkipelagen, ligger ett av Europas största marina reservat, en fristad där sjöfåglar, fiskar och marina däggdjur trivs. Ute på öppet vatten mellan öarna är delfiner ofta följeslagare på båtturer, och Kanarieströmmen för då och då med sig havssköldpaddor som driver förbi likt små, obekymrade ubåtar.
Och så är det museet. Utanför Playa Blancas kust, på omkring tolv meters djup, skapades Museo Atlántico 2016 som Europas första undervattensskulpturmuseum: hundratals människofigurer i naturlig storlek som långsamt förvandlas till konstgjort rev, lika gärna besökta av rockor och barrakudor som av dykare.
Vare sig du utforskar den med dyktub, snorkel eller en båt med glasbotten är budskapet från Lanzarotes undervattensvärld detsamma: ön slutar inte vid strandkanten. Dess hemligaste landskap har bara börjat.
